arkiv

Video

Swift J1644+57

Videoanimationen ovan är ett sätt att presentera vad som faktiskt har fångats av astronomernas instrument, en stjärna som slukas av ett svart hål.

Svarta hål tycks finnas i centrum av varenda galax och dessa är enorma masskoncentrationer i en enda punkt, en singularitet. Kanske är dessa supermassiva svart hål själva förutsättningen för galaxernas existens.

Men det finns även mycket mindre svarta hål. Sådana skapas när stjärnor större än solen är utbrända och inte har någon mera energi att alstra som kan skapa strålningstryck som står emot gravitationen.

Med sin enorma massa kan svarta hål sluka allt som kommer för nära dem och därmed förenas de med hålet och blir ett med detta, som därmed blir ännu tyngre och massivare. Hålet i sig, själva singulariteten är en punkt. Den blir inte större, bara tyngre. Större blir dock den så kallade händelsehorisonten, den gräns inom vilket inget kan undkomma hålet – inte ens ljus.

Hur det såg ut på astronomernas skärm visas i denna video:

Se gärna Hawkinstrålning 

Video från APOD.

Översättning av APODs text:

”Solens yta förändras ständigt. Ovanstående film visar hur solens yta ser ut under en enda timme. 

I solens fotosfär bubblar tusentals så kallade granuler och vanligtvis några mörka kallare solfläckar . Filmen ovan centrerar på solfläck  875 och togs 2006 av Vacuum Tower Telescope på Kanarieöarna med hjälp av adaptiv optik som har en upplösning som klarar att visa ett utsnitt om endast 500 kilometer tvärs över.

Var och en av de många kornen som ses i filmen har en storlek motsvarande jordens kontinenter. 

Koren, granulaten, ändrar långsamt sin form över en timme, och kan till och med försvinna helt. Het vätgas stiger i det ljusa centrum av ett granulat, och faller tillbaka in i solen längs en ​​mörk granulatkant. 

Filmen ovan och liknande filmer gör att studenter och solforskare kan studera hur korn och solfläckar utvecklas samt hur magnetiska solfläcksregioner producerar kraftfulla solstormar . För några dagar sedan sågs den största solfläcksgruppen under de senaste åren rotera.”

Avståndet till solen är c:a 150 miljoner km (1 astronomisk enhet = 1 AU).

Läs mer om solfläckarna, som är svalare områden på solens yta och uppträder i cykler av så kallade solfläcksmaximum och solfläcksminimum.

Alla stjärnor består av  från början huvudsakligen av väte som förbränns till helium. Småningom skapas allt tyngre grundämnen, ända upp till järn. Stora stjärnor brinner fortare än små och det är de stora som dör i gigantiska supernovaexplosioner, i vilka de riktigt tunga grundämnena också skapas, ända upp till uran.

Vid studier av resterna efter 1987 års supernova (döpt till 1987A)  i Stora Magellanska molnet, en minigalax infångad av Vintergatan för miljarder år sedan, har astronomer vid Stockholms univertet upptäckt att de tunga grundämnen som kastades ut vid explosionen räcker för att skapa 200.000 planeter som jorden, vilket är omkring tusen gånger så mycket som man tidigare trodde var möjligt.

Läs mer.